Inlägg taggade med ‘allemansrätt’

Ett skidspår är inte naturligt

lördag, januari 7th, 2012

HÄSSELBY lördagen den 7 januari 2012

Folkpartisterna Birgitta Rydberg och Barbro Westerholm skriver på Brännpunkt idag och förfäktar att det är fel att ta betalt för friluftslivet. Deras främsta argument är dock, att man inte skall behöva betala för att åka skidor i redan preparerade skidspår. Det är enligt min mening ett felslut att påstå, att det skulle vara ett brott mot allemansrätten att ta betalt av folk som vill använda skidspår som någon annan har ordnat. Det skrev jag om på den här bloggen i mars förra året också, i ett av alla de inlägg på denna blogg som jag har ägnat åt frågan om allemansrätten.

Allemansrätten går ut på att man skall få använda naturen och annans mark på ett sätt som inte inkräktar på marken och som inte stör markägaren eller markägarens intressen. Det är alltså fritt fram att åka skidor på annans mark utan att behöva betala för det, om man inte förstör eller stör. Sådan skidåkning i opreparerad snö kan ingen ta betalt för.

Om någon annan har ställt i ordning sin mark på ett visst sätt, för att andra skall kunna nyttja det, så har han däremot rätt att ta betalt för detta. Som markägare har man rätt att ta betalt för parkering på en iordningsställd parkeringsplats, ta betalt för guidade turer över marken eller kräva betalt för förstörd egendom på marken. Det är på samma sätt möjligt att ta betalt av den som vill använda ett skidspår som man har ställt i ordning.

Det är inte nyttjandet av marken som man tar betalt för i ett sådant fall. Det är iordningställandet man tar betalt för.

Nu har ju inte saken avgjorts slutligt ännu. Därför skriver Rydberg och Westerholm sitt inlägg och därför skriver jag det här blogginlägget. Tas saken upp för avgörande i Högsta förvaltningsdomstolen, skall det bli intressant att se vem av oss som enligt domstolen har tolkat allemansrätten rätt.

Äganderätt och allemansrätt

måndag, december 12th, 2011

HÄSSELBY måndagen den 12 december 2011

Debatten om allemansrättens gränser upphör aldrig. Idag har miljöjuristen Gunilla Sellberg skrivit ett debattinlägg i ATL, som jag sakligt rekommenderar. Det kan krävas tydligare regler om gränsdragningen mellan allemansrätt och markägarens rättigheter och rådighet över sin mark. För skogsbrukare är det en viktig fråga.

Rätt rättshistoria

torsdag, juli 14th, 2011

HÄSSELBY torsdagen den 14 juli 2011

När man jobbar med juridik, så handlar det inte bara om att ha rätt eller få rätt eller nu gällande rätt. Ibland måste man också veta vad som var rätt en gång i tiden, fast det nu inte är rätt längre eftersom lagen har ändrats sedan dess. Jag hade ett sådant ärende på jobbet idag och fick leta upp en gammal lagbok från 1980 för att kontrollera vad som gällde då. Jag hade hittat den då gällande lagen på Internet, men bara den lagens senaste lydelse, det vill säga som den såg ut närmast innan den ersattes med en ny lag ca tio år senare.

I det ärende jag handlade, hade en sak inträffat då i början på 1980-talet, och därför behövde jag veta hur lagen såg ut när det hände, för att se om den hade tillämpats på rätt sätt då. Rättshistoria är viktigt inte bara i det enskilda fallet. Det kan också ha stor betydelse för hur man generellt skall förhålla sig till ett helt rättsområde.

Frågan om allemansrättens innebörd och utveckling har varit uppe till diskussion på sistone. Jag har skrivit flera inlägg om det på den här bloggen, senast nu i söndags, och debatten pågår som bäst även på annat håll. Idag skrev såväl miljöminister Andreas Carlgren (c) som företrädare för markägare och företrädare för turistindustrin.

Det kanske märkligaste på svd.se idag är dock läsaromröstningen på http://www.svd.se/opinion/, där man kan besvara frågan ”Ska allemansrätten begränsas?” endast med antingen ja eller nej. Hela debatten går ju ut på att försöka definiera gränserna för allemansrätten. Då kan man inte svara på den frågan hur enkelt som helst.

Allemansrätten har aldrig fullständigt blivit kodifierad i lagstiftning och det är bland annat därför dess gränser är så svåra att definiera på ett sätt som alla kan vara överens om. Man är inte ens eniga om allemansrättens ursprung. Här återkommer jag då till varför jag inledde det här blogginlägget med ämnet rättshistoria, för det är bland annat den man måste kunna om man skall veta vad allemansrätten går ut på. Gunnar Wiktorsson skriver på Newsmill idag och förklarar att uppfattningen att allemansrätten skulle vara urgammal i vårt land är en myt. Visserligen har den delvis sina rötter i väldigt gamla lagregler, något mer än vad Wiktorsson tycks vilja erkänna, men i stort sett utformades den under 1900-talets mitt.

Håstad talar för ett särintresse

söndag, juli 10th, 2011

HÄSSELBY söndagen den 10 juli 2011

Diskussionen om allemansrätten och hur den skall tolkas och utvecklas, går vidare. Jag har skrivit om det några gånger tidigare på den här bloggen.

I går skrev före detta justitierådet Torgny Håstad i Svenska Dagbladet och framförde ett antal tänkvärda synpunkter avseende turismen i skog och mark. Även om han huvudsakligen har rätt i sak och jag har stor respekt för Håstad som jurist, så är det tydligt att han i detta fall företräder ett särintresse. Det framgår inte bara av att han skriver under i egenskap av ordförande i Svenska turistföreningen utan också hur han i texten väger intressenter mot varandra.

Helena Jonsson och Fredrik Bonde från LRF har tidigare i samma tidning påpekat, att det faktiskt inte ingår i allemansrätten att tjäna pengar på annans mark. Så är det ju. Det är klart att man skall kunna tjäna pengar på att guida turister på annans mark, det som Håstad talar för. Att vandra över annans mark utan att åverka den är vad allemansrätten går ut på och den typen av turism finns det inget att invända emot som markägare. Det är däremot inte tillåtet att exploatera marken av kommersiella skäl om man varken äger eller hyr den. Då har man gått utanför det som allemansrätten omfattar.

Jonssons och Bondes artikel var ett svar på juristen Lars Ola Hulls tidigare artikel, där han kritiserade LRF för att svika markägarintresset.

Fler artiklar om allemansrätten i SvD: Carlgren redo begränsa allemansrätt (nyhetsartikel 6 juli), Änglamarken får inte bli en oreglerad mardröm (ledare 19 juni).

Slå vakt om allemansrätten

måndag, april 25th, 2011

HÄSSELBY annandag påsk 2011

Under påsken har Expressen, Göteborgs-Posten, Helsingborgs Dagblad och Svenska Dagbladet skrivit om allemansrätten på ledarplats. Jag skrev om allemansrätten på den här bloggen den 30 mars i år, men finner nu anledning att återkomma till ämnet.

Allemansrätten innebär en rätt för den enskilde att ta väg över annans mark och att utnyttja det naturen ger så länge det inte inkräktar på markägarens rätt och ekonomiska intressen. Allemansrätten innebär inte, att vem som helst kan bedriva storskalig kommersiell verksamhet på annans mark. Det kan nämligen inskränka på markägarens intressen i sitt skogsbruk och sin jakt.

Det vore skandal, om den utredning som Naturvårdsverket har initierat skulle komma fram till något annat. Som markägare har man, och skall alltid ha, möjlighet att säga nej till en kommersiell, störande eller skadlig verksamhet som någon annan bedriver på ens mark.

Allemansrätten skall bestå, men den skall inte omfatta mer än den redan gör. Det är viktigt att man med eget ansvar skall ha fortsatt rätt att röra sig i den svenska naturen, som också påpekas på Hoforsbloggen och bloggen Snacktorget. Den svenska turistnäringen bygger inte på att storskalig safariverksamhet skulle få utnyttja vilken mark som helst. Svensk syltförsäljning står inte och faller med att bärplockare skulle få dra fram i skogarna utan att ta hänsyn till skogsbrukarens naturvårdsintresse.

Det borde egentligen inte behövas ett uttryckligt ”förbud mot kommersiell verksamhet utan någon form av tillstånd, i synnerhet när det gäller större grupper”, som Jerker Nilsson (v) föreslår. Enligt allemansrätten är det nämligen redan förbjudet.

Det skall inte vara meningen att en översyn av allemansrätten skulle medföra en inskränkning av vår allemansrätt, som Lasse Strömberg (v) fruktar. Tvärtom bör en översyn inte leda till annat än att befintliga ramar kodifieras så att det blir tydligare för alla vad som redan gäller. Som Martin Edgélius också skriver, skall allemansrätten aldrig få leda till intrång i äganderätten. Vid rätt tillämpning, gör den inte det idag heller.

Problemet är snarast, som jag också skrev i mitt förra inlägg om allemansrätten den 30 mars, att allemansrätten till stor del är okodifierad. Det innebär att många inte vet eller förstår, vad de faktiskt får och inte får göra på annans mark. I vissa fall handlar det nog också om, att somliga inte vill låtsas om att de kanske går över gränsen.

Det skulle behövas fler prejudicerande rättsfall på området. En tydlig kodifiering av redan befintliga regler kan också vara bra.

Allemansrätten definierad?

onsdag, mars 30th, 2011

HÄSSELBY onsdagen den 30 mars 2011

Idag damp Utemagasinet nr. 03.2011 ner i mitt brevinkast. Jag tittar mest på de vackra bilderna i den tidningen, men som jurist och politiker kastade jag mig direkt på Gunnar Anderssons krönika i detta nummer, som hade rubriken ”Dags att slakta allemansrätten”.

Andersson ger en ganska korrekt om än kortfattad beskrivning av allemansrättens uppkomst. Det är en vanlig missuppfattning att allemansrätten är ”urgammal” i vårt land och unik för Sverige. I själva verket myntades uttrycket först i mitten av 1900-talet och hur begreppet skall avgränsas är det egentligen ingen som vet. Motsvarigheter finns också i vissa andra länder.

Att ta väg över annans mark har man fått göra länge, alltså att gå över andras fastigheter (bortsett från tomtmark). Att använda redan befintliga skogsvägar kan vara riktigt bra, så att de inte växer igen.

Det var först när begreppet allemansrätt hade kommit till som det började fyllas med ett mer konkret innehåll, som dock aldrig har definierats positivt i lag utan endast genom att man av olika lagar kan läsa ut vad som inte är förbjudet. Utan tydlig legaldefinition av begreppet skrevs 1994 ändå allemansrätten in i 1974 års regeringsform.

De flesta vet nog att allemansrätten tillåter en att tillfälligt campa på annans mark (som inte är tomtmark) och att man inte får göra åverkan på växande träd. Åtminstone så mycket brukar man väl lära sig i skolan. Samtidigt brukar man nog också få veta att man inte får plocka fridlysta blommor, men det är en regel som inte har med allemansrätten att göra.

Rättsläget har i viss mån klargjorts i olika rättsfall. Andersson påpekar i sin krönika att Högsta domstolen i ett rättsfall har uttalat att allemansrätten omfattar kommersiella arrangemang, men han konstaterar också att det måste anses osäkert hur stora möjligheter man har till det. Om man tar ut avgifter för folk som vill åka i pistade skidspår, är det ett brott mot allemansrätten? Saken skall prövas, men avgifterna tas ut och betalas av många. Jag skulle tro att de flesta ser det som en avgift för pistningen, inte för nyttjandet av marken där spåret går.

Allemansrätten tillåter att man plockar bär och svamp på annans mark, men skall verkligen kommersiell plockning anses omfattas av rätten? (I just denna delfråga, se DN, DI och kloka synpunkter från Martin Edgélius (m).)

Den som anordnar ett evenemang i skogen kan hur som helst aldrig spärra av något landområde utan markägarens tillstånd. Markägarens intressen i jordbruket, skogsbruket, naturvården och jakten går alltid före all annan verksamhet.