HÄSSELBY torsdagen den 19 januari 2012
Socialdemokraternas partistyrelses verkställande utskott sammanträdde idag och hade enligt uppgift bland annat uppe frågan om Håkan Juholts framtid som partiledare. Det är inte första gången VU har diskuterat frågan, den var uppe även i höstas.
Det blev inget besked idag (SvD, DN), men VU:s sammanträde fortsätter i morgon. Så i morgon borde vi få besked.
Är det då kris i partiet, bara för att frågan diskuteras? Ja, det tror jag att man kan hävda. När frågan dryftas på så hög nivå i partiet och detta inte ens är en hemlighet, då är det kris i partiledarfrågan, även om det skulle visa sig att VU:s förtroende för Juholt skulle kvarstå. Frågan skulle ju inte komma upp till diskussion, om inte framstående socialdemokrater redan skulle känna åtminstone viss tveksamhet avseende sitt förtroende för partiledaren.
Traditionellt har socialdemokraterna varit ett parti, där man lojalt har ställt upp bakom sin partiledare, även om man kanske inte har hållit med honom eller henne i precis varje sakfråga. Den interna lojaliteten har ofta varit större hos socialdemokrater än i andra partiet, generellt sett. Då har å andra sidan partiet också varit ett parti som har stuckit ut även på andra sätt gentemot de övriga partierna.
Socialdemokraterna har ofta varit dubbelt så stort som näst största parti, det har varit det enda partiet som har kunnat göra anspråk på regeringsmakten utan att förutse ett koalitionsbygge, det har varit ett parti som har haft stort inflytande i många delar av samhället även utanför den rent politiska sektorn, det har varit ett parti som många gräsrötter har känt en naturligt livslång anknytning till. Det mesta av detta är borta nu och det är inte säkert att det kan komma tillbaka. Gamla socialdemokraters vilsenhet i vårt nuvarande politiska landskap känns nog inte lättare, när partiledaren gör till synes enkla misstag och tycks känna sig osäker i den roll han har tagit på sig.
HÄSSELBY söndagen den 15 januari 2012
Tidningarna rapporterar att många har överklagat kommunfullmäktiges beslut om detaljplan för Slussen, och att somliga vill ha folkomröstning om saken.
Samtidigt förundras man alltjämt över vilka uppgifter som cirkulerar i den fortgående debatten. Per Hagwall (m) och det politiskt oberoende nätverket YIMBY reder ut en del. Jag hoppas att en del som känner sig oroliga för det nya kommer att kunna ta till sig den rätta informationen.
Frågan om folkomröstning tas också upp av Göran Johnson på bloggen Fredman på Kvarnberget.
HÄSSELBY lördagen den 14 januari 2012
Moderaterna för en politik som tror på människan, inte på de politiska systemen. Politikens roll är att sköta det som behöver skötas gemesamt men att i övrigt ge den enskilde så stor frihet som möjligt att förverkliga sig själv. Med tillväxt runtom i världen har miljarder människor fått det bättre.
Människor är inte perfekta, och därför kan ett politiskt system skapat av människor inte heller vara det. Gunnar Hökmark skriver föredömligt om marknadsekonomi och framtidstro på sin blogg idag. Läs det!
HÄSSELBY lördagen den 14 januari 2012
Lena Andersson på DN är värd all heder för sin ledarartikel idag, som tar upp problemet med så kallat ”hedersrelaterat” våld. Problemet är, precis som Andersson skriver, större än själva våldet. Våldet kommer bara när ”hedersreglerna” inte följs.
Jag tycker att det vore intressant, att någon gång få se någon verkligen försvara ”hederskulturen”. För sådant förekommer ju fortfarande, och ändå fördöms det av alla som hörs i debatten. Det finns ju egentligen inget hedervärt i beteendet (det är därför jag skriver det inom citationstecken). Nu tror jag inte att någon kan försvara detta med några vettiga argument, men just därför vore det desto mer intressant att få läsa det.
HÄSSELBY lördagen den 14 januari 2012
Det rapporteras från Canada, att ett stort antal homosexuella äktenskap annuleras. Det handlar om personer som har gift sig i Canada, men är medborgare i ett land där homosexuella äktenskap inte tillåts.
Det här är förstås tråkigt för dem som drabbas. Många har trott att de var gifta, men nu visar det sig att så aldrig var fallet.
Genom att låta dem tro att de kunde gifta sig i Canada, har man fört dem bakom ljuset.
Inom internationell privaträtt brukar man normalt godta äktenskap och liknande rättshandlingar som har verkställts i ett annat land. Skillnaderna i regler är normalt så små, att man alltid godtar ett äktenskap ingånget i ett annat land. Dock gäller inte detta för rättshandlingar som är så främmande för det egna landets rättsordning att det strider mot landets ordre public. Således godtar man i Sverige till exempel inte äktenskap ingångna utomlands, om en eller båda makar var under 18 år när äktenskapet ingicks.
I Sverige kommer vi inte att annulera utlänningars homosexuella äktenskap i samma utsträckning som i Canada. Skälet till det är enkel: i Sverige tänkte man redan från början på, att vi inte kan viga folk här, om det strider mot hemlandets ordre public. I Sverige är det således uttryckligen stadgat, vilka länders medborgare som kan ingå ett homosexuellt äktenskap i Sverige. Det är länder, som har en lagstiftning som på liknande sätt godtar att homosexuella par gifter sig.
Det finns ingen anledning att bli upprörd över den canadensiska regeringens beslut. De utgår bara från vad som redan gäller enligt internationell privaträtt.
Däremot finns det anledning att fortsätta propagera för att flera länder skall tillåta homosexuella äktenskap. Det gör man genom opinionsbildning.
HÄSSELBY torsdagen den 12 januari 2012
På 1980-talet brukade man lite skämtsamt säga, att ”svensken tänker blått men röstar rött”. Med det avsåg man, att allt fler i den tidens samhällsklimat förespråkade fri företagsamhet, större valmöjligheter i den offentliga sektorns utbud, konkurrens inom etermedia och en större öppenhet mot omvärlden – särskilt mot väst. Samtidigt var det socialdemokraterna som vann varenda riksdagsval under decenniet (även om de, som bekant, inte fick absolut majoritet i kammaren i något av valen).
Får man tro Stig-Björn Ljunggren i hans krönika som publicerades i den tryckta versionen av Dagens samhälle idag, är förhållandena numera omvända. Svenska väljare definierar sig som höger och de borgerliga partierna har ju också lyckats sitta vid regeringsmakten sedan 2006 (även om de, som bekant, inte fick absolut majoritet i kammaren i valet 2010). Samtidigt har väljarna ofta vänsteråsikter i sakfrågorna.
Ljunggren tror att de borgerliga har lyckats fånga upp den opinionsströmning som han kallar vänstervind genom att röra sig mot den politiska mitten. Samtidigt rör sig opinioner alltid fram och tillbaka på den politiska skalan. Dagens samhälle att förhålla sig till är också mer frihetligt och marknadsvänligt än vad 1980-talets Sverige var.
På 1980-talet förklarade somliga socialdemokraternas valvinster med att väljarna kanske inte alltid tyckte som socialdemokraterna, men att de bedömde partiet som regeringsdugligt. Kan det möjligen vara något liknande som folk känner inför alliansen? Det kan nog i alla fall vara en delförklaring.
Ljunggren skriver för övrigt lite på samma tema på sin blogg också.
HÄSSELBY söndagen den 8 januari 2012
Vilken är Europas roll i en allt mer globaliserad värld? Ja, det kan naturligtvis konstateras att vår världsdel inte längre har samma dominerande ställning som för hundra år sedan. På gott och på ont.
Visst är det bra att även andra delar av världen kan nå framgång och ställas på jämställd fot med Europa. Ett frivilligt handels- och kulturutbyte är normalt till alla parters fördel. Samtidigt kan man ur europeisk synvinkel anse att det i en del andra länder finns brister när det kommer till mänskliga rättigheter, demokrati och rättssäkerhet.
Även inom Europa finns det olika synpunkter och maktcentra. Richard Swartz skriver om Europas plats i världen i DN, särskilt med utgångspunkt i den europeiska ekonomins draglok Tyskland. Trots storleken i Tysklands ekonomi, blir dess plats inte lika framträdande i ett globalt perspektiv när länder som Kina och Indien vänder sig utåt och dessutom börjar kunna konkurrera på lika villkor på världsmarknaden. Indien är demokratiskt, men hur kommer den politiska utvecklingen i Kina egentligen att gestalta sig framöver?
Så Tyskland behöver nog Europa lika mycket som Europa behöver Tyskland. När Europa inte längre kan styra världen, bör Europa i alla fall se till att hänga med. Tyskland är nog redo, kanske också Sverige och några till, men hur är det med Sydeuropa?
HÄSSELBY söndagen den 8 december 2012
När jag var liten, på 1970- och ’80-talet, fick jag lära mig att en av jordens stora utmaningar i framtiden var den stegrande befolkningsökningen. Om vi människor inte slutade att föda så många barn, skulle jorden bli överbefolkad och gå under, eftersom resurserna inte skulle räcka till alla.
Det är en uppfattning som nog många i min ålder fortfarande har kvar. Vad man skall tänka på är dock, att i utvecklade länder har befolkningstillväxten stagnerat eller till och med börjat gå tillbaka redan under efterkrigstiden, alltså just under den tid då vi fick lära oss om överbefolkningens fasor i skolan.
Sedan dess har tillväxten gjort att allt fler länder numera har kunnat uppnå en bättre levnadsnivå och bildningsnivå för fler av sina invånare. Hans Rosling påpekar i DN att antalet nyfödda i världen slutade att öka för ungefär tjugo år sedan. Att världsbefolkningen trots det fortsätter att öka, beror bara på att allt fler blir allt äldre.
I vissa tidigare utvecklingsländer har utvecklingen till stora delar kommit ikapp Europa. I några länder har det skett med hjälp av bistånd, som Rosling påpekar, men i andra länder faktiskt mycket av egen kraft.
Det finns olika beräkningar för hur mycket folk som faktiskt kan leva på jorden, men det är svårt att veta hur sannolika de är. För det rör sig alltid just om sannolikhetsberäkningar. Med ny teknik, nya sätt att framställa mat och bränslen, kan världen föda en större befolkning.
Några länder utmärker sig dock fortfarande som fattiga. Kan vi hjälpa även dem att föra en vettig politik för utbildning och tillväxt, kan snart hela världen ha drägliga levnadsvillkor för sina invånare, världsbefolkningen kan stabiliseras på en viss nivå och befolkningstillväxten behöver inte krascha i svält och krig, som vi barn på 1970- och ’80-talet leddes att tro.
HÄSSELBY lördagen den 7 januari 2012
Apropå Vänsterpartiet så ställs dess oppositionspolitik i vår huvudstad idag mot moderaternas styrande framstegstankar, när Anne-Margarethe Livh (v) och Sten Nordin (m) intervjuas i SvD under rubriken En stad – två olika visioner.
Nordin framhåller att alla måste kunna få flytta till Stockholm om de vill. Därför måste staden byggas ut, och det är inte fel att den prognostiseras att snart bli en miljonstad. Livh håller i och för sig med om att alla skall få flytta till Stockholm om de vill, men samtidigt förefaller hon inte vilja möta efterfrågan med den utbyggnad som kan krävas.
I Vänsterpartiets Stockholm skall allt planeras, och alla skall passas in i partiets mall om hur folk borde vilja ha det. Moderaternas Stockholm är däremot ett Stockholm för mångfald, dit man kan komma och där man accepteras för den man är.
Vänsterpartiet vill bygga på Stockholms grönområden. Moderaterna vill i stället bygga uppåt, så att staden blir ännu mer stad. Då kan också grönområdena bevaras och flera invånare få närmare till naturen.
Där befolkningsmängden är hög, är också högbyggd stad det givna miljövänliga alternativet. Det kan finnas skäl att urban sprawl (på svenska ungefär ”utglesning av städers tätorter, när de sträcker sig allt längre från stadens centrum”) inte blir värre än nödvändigt. Det är ingen ideologisk slutsats, utan är en åsikt som delas av forskare på många fält. Läs gärna Robert Kunzigs artikel The City Solution i decembernumret av National Geographic.
HÄSSELBY lördagen den 7 januari 2012
Igår valde Västerpartiet en ny partiledare, Jonas Sjöstedt. På sin blogg skriver han att det blir en dag att minnas, och det tror jag också att det blir för den som väljs till ett sådant uppdrag. Jag minns fortfarande precis hur det kändes när jag promenerade hem efter att ha valts till ordförande för Hässelbymoderaterna 2008, och det är ändå ett något blygsammare uppdrag, om man säger så.
Jonas Sjöstedt kan nog bli en kraftinjektion för Västerpartiet. Det är inte så bra för oss till höger, men jag tror att det kan bli ännu värre för socialdemokraterna. Gudrun Schyman kunde på sin tid locka många socialdemokrater till Vänsterpartiet och det tror jag att Sjöstedt också har potential att göra. Samtidigt har socialdemokraterna valt en ledare i Håkan Juholt som på sätt och vis har visat sig svagare än någon hade kunnat ana. Kent Persson (m) är inne på liknande tankebanor.
Mattias Lundbäck (m) oroas lite över att ideologin är så pass frånvarande i den politiska debatten idag. Han önskar ett skarpare intellektuellt försvar för marknadsekonomin emot vänstern. Jag kan i någon mån hålla med honom, även om jag tror att han överdriver Vänsterpartiets potential i väljarkåren.
RSS-kanal