Hur agerar en mästerförhandlare?

STOCKHOLM onsdagen den 17 september 2014

Det har påståtts att Stefan Löfven (s) är en mästare på förhandlingar. Det kanske stämmer i fackliga sammanhang, där han har varit engagerad tidigare, men det tycks inte stämma i politiska sammanhang, där han nu skall leda sitt parti. I politiken förhandlar man om andra saker och därför på annat sätt.

De rödgröna partierna – socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – fick en relativ majoritet i riksdagen i söndagens val (utan att egentligen vinna något, eftersom Moderata samlingspartiet gick bakåt och Sverigedemokraterna gick framåt).

Det första Löfven gör då, är att avfärda en del av sitt potentiella regeringsunderlag genom att meddela Jonas Sjöstedt (v) att hans parti inte kommer att få ingå i regeringen. Sjöstedt blir arg. Det förstår jag. Jag blir inte alls förvånad om detta leder till att Vänsterpartiet väljer att inte ens passivt stödja en eventuell regering Löfven.

Sedan vänder sig Löfven till Centerpartiet och Folkpartiet för att fråga om de vill samarbeta med honom. De är inte intresserade. Det borde Löfven redan ha varit beredd på. Centerpartiet och Folkpartiet ingår i Alliansen och har redan innan valet bedyrat sin lojalitet med Alliansen. Så varför skulle Centerpartiet och Folkpartiet ens passivt stödja en eventuell regering Löfven, när de hellre vill fortsätta samarbeta inom Alliansen?

Så nu ser det ut som om Löfvens regeringsunderlag bara skulle bestå av S och Mp. Det innebär att regeringen inte ens kommer att ha relativ majoritet i riksdagens kammare. Därmed är det långt ifrån säkert att en sådan regerings förslag kommer att få stöd vid voteringar.

Därför kan Löfven, om han blir statsminister, bli tvungen att avgå från den posten relativt snart efter sitt tillträde.

Hur skickligt förhandlat är det? Inte särskilt, tycker jag.

Kommentera