Slå vakt om allemansrätten

HÄSSELBY annandag påsk 2011

Under påsken har Expressen, Göteborgs-Posten, Helsingborgs Dagblad och Svenska Dagbladet skrivit om allemansrätten på ledarplats. Jag skrev om allemansrätten på den här bloggen den 30 mars i år, men finner nu anledning att återkomma till ämnet.

Allemansrätten innebär en rätt för den enskilde att ta väg över annans mark och att utnyttja det naturen ger så länge det inte inkräktar på markägarens rätt och ekonomiska intressen. Allemansrätten innebär inte, att vem som helst kan bedriva storskalig kommersiell verksamhet på annans mark. Det kan nämligen inskränka på markägarens intressen i sitt skogsbruk och sin jakt.

Det vore skandal, om den utredning som Naturvårdsverket har initierat skulle komma fram till något annat. Som markägare har man, och skall alltid ha, möjlighet att säga nej till en kommersiell, störande eller skadlig verksamhet som någon annan bedriver på ens mark.

Allemansrätten skall bestå, men den skall inte omfatta mer än den redan gör. Det är viktigt att man med eget ansvar skall ha fortsatt rätt att röra sig i den svenska naturen, som också påpekas på Hoforsbloggen och bloggen Snacktorget. Den svenska turistnäringen bygger inte på att storskalig safariverksamhet skulle få utnyttja vilken mark som helst. Svensk syltförsäljning står inte och faller med att bärplockare skulle få dra fram i skogarna utan att ta hänsyn till skogsbrukarens naturvårdsintresse.

Det borde egentligen inte behövas ett uttryckligt ”förbud mot kommersiell verksamhet utan någon form av tillstånd, i synnerhet när det gäller större grupper”, som Jerker Nilsson (v) föreslår. Enligt allemansrätten är det nämligen redan förbjudet.

Det skall inte vara meningen att en översyn av allemansrätten skulle medföra en inskränkning av vår allemansrätt, som Lasse Strömberg (v) fruktar. Tvärtom bör en översyn inte leda till annat än att befintliga ramar kodifieras så att det blir tydligare för alla vad som redan gäller. Som Martin Edgélius också skriver, skall allemansrätten aldrig få leda till intrång i äganderätten. Vid rätt tillämpning, gör den inte det idag heller.

Problemet är snarast, som jag också skrev i mitt förra inlägg om allemansrätten den 30 mars, att allemansrätten till stor del är okodifierad. Det innebär att många inte vet eller förstår, vad de faktiskt får och inte får göra på annans mark. I vissa fall handlar det nog också om, att somliga inte vill låtsas om att de kanske går över gränsen.

Det skulle behövas fler prejudicerande rättsfall på området. En tydlig kodifiering av redan befintliga regler kan också vara bra.

3 svar till “Slå vakt om allemansrätten”

  1. Daniel Nilsson skriver:

    Jag håller med om att allemansrätten är för oklar. Som jag minns det nämns den bara som i förbigående på två ställen i svensk lag.

    Problemet med att- som du föreslår- vänta på rättsfall är att markägaren måste kunna bevisa en skada inträffat samt påvisa en ekonomisk skada för att få ersättning vid en civilrättslig process. Vad är den ekonomiska skadan av att någon tältat en vecka istället för en dag på någons mark? Hur skall man kunna bevisa att det är orienteringsklubbens frekventa organiserade träningar som skrämt bort en stam av dovhjort från ett område?

    Det allmänna har heller inget intresse av eller resurser till att åtala någon för egenmäktigt förfarande (eller vilken brottsrubricering man nu kan tolka en överträdelse av allemansrätten som).

    Sammanfattningsvis är att överträda allemansrätten ett tämligen riskfritt brott som det är idag- det krävs för mycket resurser och risktagning för en markägare eller nyttjanderättshavare att hävda sin rätt. Det enda man som ”överträdare” idag har att förlora är att man får sluta göra det när någon kommer på en.

    Som jag ser det måste det till en klar brottsrubricering för vanligt förekommande överträdelser, såsom långtida tältning och nedsågade/skadade träd. Man skall som markägare eller jakträttsinnehavare kunna säga nej till orientering och liknande arrangemang, detta eftersom det riskerar att orsaka skada för viltet. Det är oerhört svårt att bevisa att sådan skada har inträffat- därför måste man ges rätten att förhindra att skadan sker.

    Problemet med organiserad bärplockning sitter som jag ser det mest i nedskräpning och tillfällig störning av jakt. Inte det primära att rikta in sig på från mitt sätt att se det.

    Rättsfallet med den som anordnade kanotturer och alltid campade med nya människor på samma ställe tycker jag är stötande. Det den personen gjorde var i praktiken att denne tog sig en strandtomt (där ”byggnaderna” iofs ständigt nedmonterades och sattes upp igen). Inte ens fastighetsägaren har rätt att göra detta. Så i det fallet sträcker sig allemansrätten en aning längre än äganderätten.

    Jag tycker det är bra att politiker faktiskt vågar driva att definiera allemansrätten- men jag tror som sagt inte att den rätta vägen är att invänta rättsfall.

  2. Elias Granqvist skriver:

    Tack för inlägget, Daniel Nilsson. Jag menar i och för sig inte att man bara skall ”vänta på rättsfall”. Det vill till att någon driver fall av detta slag också. Dessutom skulle det, som jag också påpekar, vara bra med en kodifiering av de regler som redan gäller. Rättsfall skulle, kan man i alla fall hoppas, visserligen bekräfta den allemansrätt som redan gäller, men en kodifiering i lag skulle kunna vara tydligare. Det är dock inte säkert att den skulle få snabbare effekt i det enskilda fallet.

  3. Daniel Nilsson skriver:

    Vi verkar vara överens, jag hade sett att du även ville få ändring i lagen men fokuserade inlägget på svårigheterna med att överlämna saken till framtida, eventuella rättsfall. Hoppas Naturvårdsverkets utredning uppmärksammar sådana svårigheter.

    Jag hoppas att allemansrätten inte försvinner bara för att ett fåtal överutnyttjar den eller för att de hävdar sin rätt ”in absurdum”.

    Ett exempel på ”in absurdum”: En person i mellansverige äger lite mark på renodlad landsbygd, dvs ej tätortsnära. Personen är jaktintresserad men marken är för liten för att jaga med drivande hund på. Där finns i praktiken 2 platser man kan sitta och vaka rådjur med tanke på kulfång mm. En av grannarna motionerar över denna mark både morgon och kväll, dvs de tillfällen vajkakt är möjlig. Denne skrämmer således bort viltet från fastigheten och förstör på ett påtagligt sätt markägarens möjlighet att jaga. Personen vägrar, med stöd av allemansrätten, att ändra sina rutiner avseende val av motionsslinga och tid för motionerandet. Inte ens om markägaren ber honom att inte springa där just dagarna efter bockpremiären. En enda person spolierar således hela fastighetens jaktvärde.
    Att markägare har sådana svårigheter i tätortsnära lägen där ett flertal personer av och till rör sig på marken (innebärande samma skada) får man som jag ser det acceptera- men att en enda persons konsekventa nyttjande av allemansrätten innebär en så påtaglig skada är inte rimligt. Jag tycker att en markägare skall kunna begränsa en sådan persons nyttjande i ett sådant läge, vilket inte går idag. I alla fall inte såvitt jag kunnat se.

Kommentera