Allemansrätten definierad?

HÄSSELBY onsdagen den 30 mars 2011

Idag damp Utemagasinet nr. 03.2011 ner i mitt brevinkast. Jag tittar mest på de vackra bilderna i den tidningen, men som jurist och politiker kastade jag mig direkt på Gunnar Anderssons krönika i detta nummer, som hade rubriken ”Dags att slakta allemansrätten”.

Andersson ger en ganska korrekt om än kortfattad beskrivning av allemansrättens uppkomst. Det är en vanlig missuppfattning att allemansrätten är ”urgammal” i vårt land och unik för Sverige. I själva verket myntades uttrycket först i mitten av 1900-talet och hur begreppet skall avgränsas är det egentligen ingen som vet. Motsvarigheter finns också i vissa andra länder.

Att ta väg över annans mark har man fått göra länge, alltså att gå över andras fastigheter (bortsett från tomtmark). Att använda redan befintliga skogsvägar kan vara riktigt bra, så att de inte växer igen.

Det var först när begreppet allemansrätt hade kommit till som det började fyllas med ett mer konkret innehåll, som dock aldrig har definierats positivt i lag utan endast genom att man av olika lagar kan läsa ut vad som inte är förbjudet. Utan tydlig legaldefinition av begreppet skrevs 1994 ändå allemansrätten in i 1974 års regeringsform.

De flesta vet nog att allemansrätten tillåter en att tillfälligt campa på annans mark (som inte är tomtmark) och att man inte får göra åverkan på växande träd. Åtminstone så mycket brukar man väl lära sig i skolan. Samtidigt brukar man nog också få veta att man inte får plocka fridlysta blommor, men det är en regel som inte har med allemansrätten att göra.

Rättsläget har i viss mån klargjorts i olika rättsfall. Andersson påpekar i sin krönika att Högsta domstolen i ett rättsfall har uttalat att allemansrätten omfattar kommersiella arrangemang, men han konstaterar också att det måste anses osäkert hur stora möjligheter man har till det. Om man tar ut avgifter för folk som vill åka i pistade skidspår, är det ett brott mot allemansrätten? Saken skall prövas, men avgifterna tas ut och betalas av många. Jag skulle tro att de flesta ser det som en avgift för pistningen, inte för nyttjandet av marken där spåret går.

Allemansrätten tillåter att man plockar bär och svamp på annans mark, men skall verkligen kommersiell plockning anses omfattas av rätten? (I just denna delfråga, se DN, DI och kloka synpunkter från Martin Edgélius (m).)

Den som anordnar ett evenemang i skogen kan hur som helst aldrig spärra av något landområde utan markägarens tillstånd. Markägarens intressen i jordbruket, skogsbruket, naturvården och jakten går alltid före all annan verksamhet.

Kommentera