Arkiv för oktober, 2010

Halloween

söndag, oktober 31st, 2010

Idag är det halloween. Jag köpte en massa godis mitt på dagen, men det dröjde till kvällen innan jag behövde använda det för att muta några små monster att inte begå bus. De flesta barnen hade faktiskt ansträngt sig ganska bra för att se skräckinjagande ut.

Tiden tillbaka

lördag, oktober 30th, 2010

I natt är det dags att ställa om klockan igen, vi återgår till normaltid och ställer således tillbaka klockan en timme. Man ställer om klockan två gånger om året, enligt min mening helt i onödan. Det tar tid att ställa om alla klockor och det är alltid någon som glömmer och därmed dyker upp vid fel tidpunkt under söndagen eller rent av på måndagen.

Om man vill gå upp en timme tidigare än normalt under sommarhalvåret så kan man ju göra det. Det borde inte staten diktera. Klockan skall vara ett tidmätningsinstrument, inte ett verktyg för att styra samhällslivet.

Journalistikens ansvar

fredag, oktober 29th, 2010

Rapporteringen under den här veckan kring en del av det som partisekreterare Sofia Arkelsten har gjort innan hon blev partisekreterare får mig att fundera på hur vissa journalister ser på sitt uppdrag. Bland alla de politiker som jag känner, är Sofia en av dem med högst personlig integritet och en av dem som är mest öppen med vad hon gör och tycker.

Journalistens uppgift är att objektivt skildra verkligheten och att gräva fram fakta som inte redan är kända. Det är inte journalistens uppgift att sammanställa redan kända fakta till en lista och försöka få det att framstå som en nyss upptäckt skandal. Tror de inte att människor genomskådar något som så uppenbart bara är sensationslystnad?

De Rödgröna tar en paus

onsdag, oktober 27th, 2010

Igår meddelades att de Rödgröna tar en paus från sitt samarbete. De lyckades ju inte i sitt uppsåt att överta regeringsmakten vid valet i september.

Så sent som i förra veckan tycktes Mona Sahlin vara helt inställd på att fortsätta samarbetet. Hon ville inte förhandla med regeringen om politiken i Afghanistan utan att Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle få vara med. I den frågan och i frågan om betyg i skolan kommer de möjligen ännu ett tag till att hålla ihop, men i övrigt går de nu skilda vägar. Kanske kommer samarbetet upptas igen inför nästa val 2014.

Detta torde innebära att det blir lättare för regeringen att göra upp med såväl socialdemokraterna som Miljöpartiet i olika enskilda frågor. (Vänsterpartiet kommer väl även i fortsättningen inte att vilja göra upp om något med en borgerlig regering.) På så sätt får S och Mp i praktiken en större möjlighet att påverka politiken än om de hade fortsatt med sitt samarbete. De kan därmed sannolikt också på ett effektivare sätt bidra till att Sverigedemokraterna inte kan utnyttja sin ställning som tungan på vågen i kammaren – nu blir det fler som kan spela den rollen.

När samarbetet mellan socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterades hösten 2008, trodde jag att tanken från Sahlin var att binda upp Miljöpartiet så att det inte skulle kunna göra upp med de borgerliga i händelse av att Miljöpartiet skulle bli tungan på vägen i riksdagen och samtidigt tänkte sig att Vänsterpartiet skulle kunna vara ett passivt stödparti utan egentligt inflytande på regeringspolitiken, så som socialdemokratiska statsministrar alltid betraktade kommunisterna fram till 1990-talets början. Socialdemokraterna kunde vara säkra på att SKP/VPK aldrig skulle bidra till att släppa fram en borgerlig regering även om de var missnöjda med den socialdemokratiska politiken. Sedan tvingades Sahlin av interna krafter ta med sig Vänsterpartiet i samarbetet ändå. I det läget framstod hon som en svag ledare.

De Rödgröna lånade nog sitt namn från regeringssamarbetet i Norge, som kallar sig de Rødgrønne. Det norska samarbetet inkluderar dock det traditionellt borgerliga Senterpartiet, som dock även tidigare har samarbetat med Arbeiderpartiet vid olika tillfällen. Ett regeringssamarbete bara mellan socialdemokrater och centerpartister har annars ofta kallats rödmylleregering, sådana har vi haft ett antal av i Sverige och de har varit ännu vanligare i Finland, där man traditionellt inte har haft någon blockpolitik. I Danmark är Enhedslisten – De Rød-Grønne namnet på ett parti som står till vänster om socialdemokraterna.

Behövs Kasper Salin-priset i Stockholm?

torsdag, oktober 21st, 2010

Kasper Salin-priset är ett pris i arkitektur, som delas ut en gång om året och räknas som det mest prestigefulla i Sverige. Ett antal byggnader har nu nominerats till årets upplaga av detta pris, men ingen av dem ligger i Stockholm. Ingen Stockholmsbyggnad har nominerats sedan 2006, skriver Svenska Dagbladet idag.

Varken Stockholm Waterfront eller några andra vackra nybyggen i Stockholm har alltså nominerats. Kanske är det lika bra; Stockholmsarkitekturen blir omskriven ändå. Andra delar av landet kan ha större behov av att få sin utveckling uppmärksammad i massmedia.

Kort KF-sammanträde

måndag, oktober 18th, 2010

Nu har jag varit på mitt första kommunfullmäktigesammanträde i Stockholms stad. Det var inte långt, det var över på knappt en halvtimme. De enda frågorna på dagordningen var valfrågor: idag har vi valt ordförande och två vice ordförande i kommunfullmäktige, borgarråd, kommunstyrelse, valberedning och krisledningsnämnd.

Som ledamot i fullmäktige har man en anvisad plats. Vid varje plats finns en voteringsapparat, som man skall sätta i sitt ledamotskort i för att ens närvaro skall registreras. Av de 101 platserna i fullmäktige har jag plats 77, som synes på bilden. Partierna sitter partigruppsvis i rådssalen, vi moderater längst till vänster, sedan Fp, C och Kd, därefter Mp, så S och sedan V längst till höger från ordföranden sett. Står man längst bak i salen är dock riktningarna rätt och det skall tydligen ha varit avsikten från Ragnar Östbergs sida, när han som arkitekt ritade Stadshuset. Östberg tyckte att det i en demokratisk församling skulle vara rätt riktningar från ”folkets sida” sett snarare än från ordföranden.

Styrande majoriteter i kommunerna

lördag, oktober 16th, 2010

I svenska kommuner finns det ingen regering på samma sätt som det finns på riksplanet. Ibland säger man att kommunstyrelsen är ”kommunens regering”, mest för att på ett lätt sätt förklara dess roll, men det är inte helt sant.

I stället för regering så har en kommun i regel en styrande majoritet. Det är ett antal partier som har slutit sig samman för att de tillsammans kan räkna ihop en majoritet i kommunfullmäktige (i några kommuner kan det vara ett enskilt parti som har egen majoritet). Dessa gör sedan upp om den politiska inriktningen i kommunen, utarbetar kommunens budgetförslag och tillsätter nämndordförande. Övriga partier blir då opposition. I några kommuner lyckas man inte bilda majoritet för något styre och då styr ett eller flera partier som minoritetsstyre för att de har relativ majoritet.

I kommunstyrelsen sitter företrädare för alla partier som företräds i kommunfullmäktige bortsett från dem som är riktigt små. Så är det ju inte i regeringen. Av de heltidsarvoderade politikerna så sitter ofta kommunalråd i kommunstyrelser i kommuner runt om i landet (styrelsens ordförande brukar vara den styrande majoritetens främsta kommunalråd) men det sitter dessutom en stor andel fritidspolitiker där. Likaså delar styrande majoritet och opposition på platserna i olika nämnder och kommunala bolagsstyrelser.

Här i Stockholm stod det klart redan på valnatten att det blev majoritet för alliansen, M+C+Fp+Kd. I andra kommuner är majoritetsförhållandena mer osäkra, med lokala partier eller ytterlighetspartier som tungan på vågen mellan borgerliga och rödgröna. I vissa kommuner har det funnits en styrande koalition som inte består av partier som traditionellt samarbetar, och där kan det vara oklart om koalitionen kommer att bestå. I några kommuner har ett lokalt dominerande parti (oftast S, i några fall M) antingen vunnit eller förlorat egen majoritet i fullmäktige, varvid det är intressant att se vilka mindre partier som eventuellt vill samarbeta med det stora partiet.

I Stockholm inleds kommunfullmäktiges mandatperiod den 15 oktober i stället för den 1 november, som gäller i andra kommuner. Stockholm är exceptionellt i det avseendet. I andra kommuner finns det alltså fortfarande tid för förhandlingar. I många kommuner är det därför ännu inte klart vilka partier som kommer att bilda den styrande majoriteten för den nya mandatperioden efter valet som vi hade i september. Jag väntar med spänning på resultatet.

Borgarråd för 2010-2014

torsdag, oktober 14th, 2010

Nu är det klart vilka som blir majoritetens borgarråd för den nya mandatperioden. Det är några nya och några gamla. Sammantaget ett bra gäng. Formellt väljs de av kommunfullmäktige på måndag i nästa vecka (den 18 oktober).

Läs mer på stadens hemsida och i SvD.

Nya kommunfullmäktige sammanträder snart

lördag, oktober 9th, 2010

Den nyvalda riksdagen har samlats nu, det gjordes i den här veckan. Talman valdes i måndags och sedan var det formella öppnandet av riksmötet i tisdags.

För kommunfullmäktige, där jag har valts in, börjar mandatperioden något senare. I Stockholm sammanträder kommunfullmäktige visserligen tidigare efter valet än i andra kommuner, men de nyvalda kommunfullmäktige sammanträder först den 18 oktober (i andra kommuner är det först i början av november). Det är ett kommunfullmäktigesammanträde redan innan dess, nu på måndag den 11 november, men det är de gamla fullmäktiges sista sammanträde. Jag funderar på att gå dit och lyssna, man kan ju alltid sitta på åhörarläktaren. På torsdag har jag sedan blivit inbjuden till en informationsstund för nyvalda i fullmäktige.

Kallelse till måndagen den 18 november har jag redan fått. Det är inte många punkter som står på dagordningen för det sammanträdet. I stort sett handlar det bara om valfrågor, det vill säga man skall välja personer till vissa centrala politiska poster. De som skall väljas är ordförande och första och andra vice ordförande i kommunfullmäktige, borgarråd och ordförande i borgarrådsberedningen, kommunstyrelse inklusive ordförande och vice ordförande i denna, krisledningsnämnd och valberedning.

4 oktober

måndag, oktober 4th, 2010

FondkampenFör mig som växte upp på 1970- och ’80-talet kommer dagens datum alltid att vara förknippat med motståndet mot löntagarfonderna. Löntagarfonderna föddes som idé på 1970-talet och skulle innebära en form av socialisering av de stora företagen i Sverige som företagen dessutom själva skulle behöva betala för. Den 4 oktober 1983 samlade sig motståndet, främst organiserat av partipolitiskt obundna företagare, i en demonstration utanför riksdagshuset i Stockholm som blev en av Sveriges största demonstrationer genom tiderna. Även de följande åren samlades man just detta datum för manifestationer mot fonderna. Att ta bort löntagarfonderna blev sedan en av de saker som den borgerliga regeringen under Carl Bildt 1991-1994 genomförde.

I år utspelade sig ett annat drama detta datum, den här gången inne i riksdagshuset. Den borgerliga alliansen hade nominerat Per Westerberg för omval som talman. Socialdemokraterna nominerade en motkandidat, efter att Björn von Sydow hade tackat nej blev det Kent Härstedt. Hur valet skulle gå kunde komma att bero på hur det nya partiet i riksdagen skulle ställa sig, Sverigedemokraterna, och de ville inte avslöja något i förväg. Ville verkligen Härstedt bli vald med stöd av dem? För det var det enda sättet han skulle kunna ha blivit vald på. I slutänden visade det sig att Per Westerberg blev omvald, och visserligen röstade Sverigedemokraterna på Westerberg, men röstsiffrorna visade att han skulle ha blivit vald ändå. 194 röster för Westerberg innebär att åtminstone en riksdagsledamot från de Rödgröna måste ha röstat på honom. Dessutom avstod en vänsterpartist från att rösta (men det kan ha berott på att hon gjorde något annat och inte hann in till kammaren för att avge sin röst).

Idag är också den internationella barndagen. För övrigt tycker jag att man kan äta kanelbullar vilken dag som helst under året.